Tävlingsgänget

Bild: Therese Egermark

Hund: Gimli (stommelyckans Rock´N Roll)

Nu har jag haft kurs igen för mina två tävlingsgäng.

De är allihop närmare tävling än de tror, även om inte alla momenten är klara.

De har nämligen kommit över vissa trösklar, så snart kommer det att lossna och bara tuffa på. Om några veckor kommer de att upptäcka det själva också. Jättekul med dessa underbart motiverade förare och härliga hundar!

När du tränar för perfektion i tävlingslydnad och träningen bygger på att rätt beteende belönas fram, går det till en början väldigt långsamt framåt. De första tre stegen i fria följet/linförigheten med exakt känsla för fotposition och kontakt hela vägen kan ta lång tid att få till. Sedan testar du av då och då, när du kan kliva över tröskeln och plötsligt kan ni trava långa sträckor utan att hunden tappar vare sig kontakt, koncentration eller position. Det innebär att ni kan befinna sig i början av er träning och helt plötsligt händer jättemycket på en och samma gång. Det är dock ingen genväg att forcera. Gör du det innan hunden har position och koncentration klar för sig riskerar du att tappa bort det perfekta fotgåendet, där hunden knappt ens är medveten om att det är möjligt välja att tappa koncentration, blick och position.

I alla tävlingsmoment delas momenten upp i smådelar där varje del belönas för perfekt utförande. En apportering till exempel består av väldigt många delar. Utgångsposition, kvarövning, fart ut, rent gripande, bra fasthållande, fart in, snygg ingång, avlämnande. Tränar du på hela apporteringsmomentet för ofta missar du att belöna perfekta beteenden och därmed uppstår ofta olika problem. Just apportering är ett moment som jag gärna leker in i vardagen som rena apporteringsövningar. Marie Hansson Hallgren har skrivit ett litet häfte om inlärning av apportering där hon med hjälp av shaping belönar fram en perfekt och motiverad apportering. Ofta blir apporteringen där hunden är fokuserad på avlämnandet av apporten till föraren i stället för apportbocken i sig, enklare och renare än den apportering där hunden är allt för fokuserad på själva apportbocken. En hund som är fokuserad på apporten kanske vill leka vid upptag, tugga sitt byte, eller har dålig fart in för att den egentligen vill ha sitt byte för sig själv. Jag tränar gärna byteshandel som en trevlig vardagsaktivering där hunden får hämta allehanda saker som jag slänger ut och byta föremålen mot en godis. Då höjs motivationen för både upptag och avlämnande.

Samtidigt som jag skriver det här är jag lite smått avundsjuk på alla de som har naturligt föremålsintresse hos sina hundar, eller har kommit ihåg att underhålla föremålsintresset från valpstadiet. Smilla och jag är på den här nivån: Jag kastar en boll och hoppar och skuttar "Varsågod! Åh vad roligt" Smilla å sin sida har gått från att bara sitta och titta och undra vem som tänker hämta bollen - inte hon i alla fall, till att faktiskt förstå att jag ju verkar bli löjligt glad när hon visar intresse för den där grejen som jag slänger omkring mig. Hon skuttar iväg några steg och i bästa fall petar hon pliktskyldigast till bollen en aning med nosen. :-)))

Appropå avundsjuk. En annan form av denna känsla är ju att man låter sig inspireras av den som lyckas väcka ens avund. Avund är ett ganska laddat och lite fult ord, men det behöver ju inte ligga missunnsamhet i det. Det kan ju helt enkelt ligga som en liten morot framför en. Wow! Jag vill också - Jag ska minsann...

Jag tycker det är så kul och inspirerande med människor som tar tag i saker och gör verklighet av idéer. Johan och jag gör verklighet av mycket, men det är också många idéer som stannar just där - på idéstadiet.

Häromveckan funderade jag ut att jag vill lära in back hos Smilla. Ett rent, rakt backande med riktiga steg, som sedan kan plockas in i fria följet. Smilla gör gärna små förflyttningar sittande på rumpan och även om det ser både sött och käckt ut, så är det inte korrekt. Ett backande ger också bakdelskontroll, något som man i dag ofta pratar om när man vill att hunden ska ha en medvetenhet om sin position och kunna följa sin förare korrekt i alla lägen av "fot". Som i freestyleträningen ungefär. Som en dans! Nåväl. Jag berättade detta för ca. en vecka sedan för Therese, som har Gimli, en 6 månader gammal valp från vår uppfödning. Vi gick igenom hur inlärningen skulle kunna gå till. Therese som varit bortrest en stor del av veckan var här på kurs igen och ser man på! Valpen kunde backa cirka 6 steg, korrekt och rakt. Dags att plocka in det i fria följet! Hur har det gått med min egen inlärning av backa? Har inte tränat det en enda gång under hela veckan! Men jag har inte varit bortrest. Får se detta som en inspiration till att skärpa mig:-)) Ska bli spännande att se fortsättningen med Gimli nästa vecka och få följa deras väg från träning till tävling!

Åsa